14 juli 2013

Det var inget elakt rykte

Denna jävla skitsjukdom har tagit ännu en ung människa ifrån oss!!!

Man gråter och det gör ont. Det finns inga tröstande ord, man behöver vara stark för att kunna finnas som stöd för den närmaste i barnets närhet.
MEN DET GÖR SÅ JÄVLA ONT !!!!

Samtidigt som man är så rädd för att min egen familj ska få uppleva skitsjukdomen igen. Jag vill ju kunna tro på att lilleman inte blir sjuk igen. Han får bli förkyld och få maginfluensa, kräkas ner hela mej och sängen hur många gånger som helst. Bara inte denna jävla cancer.

Gråter och sänder mina tankar till familj och vänner som som i det avlidna barnets närhet nu ska finna vardagen igen och få ett "normalt" liv...åter igen vafan är det normala livet????


12 juli 2013

hade en olustig känsla i magen när jag kom hem idag....

Sen senare fick jag reda på att en av mina vänners dotter gått bort inatt av sin cancer......
Fan varför barn får inte dö. Det är vi vuxna som ska lämna jorden först.
Jag hoppas fortfarande att det bara är ett elakt rykte, men tyvärr  så tror jag inte det!!!!


Och för varje gång som sjukdomen kommer nära så gör det ont i hela mej och det knyter sej i magen.
Det har ju inte gått ett år sen lilleman blev färdigbehandlad. Funderar undrar hur stor är risken att han får tillbaka det???

Och jag som fick semester idag....

Men en sak har jag bestämt. Denna sommar ska bli bättre än förra!!!!!

23 april 2013

svettningar

Klump i magen och svårt att koppla av.....
Lilleman vaknade nyss genomsvettig.  Det var så det började för snart ett år sen.
Den 6:e maj 2012 lades han in på sjukhus, med en stor svullnad i halsen. Oförklrliga svettningar...måtte det vara vara en tillfällighet.
Den 6:e maj i år är det dax för det rutinmässiga ultraljudet som vi gör var 3:e månad.
Allt har ju sett bra ut hitills. Varför är det så svårt att tänka att givetvis är det bra denna gången oxå????  Jag vet att jag inte ska älta dessa negativa tankar. Men det är lättare sagt än gjort.  Det vet nog alla.
Nu har jag beklagat mej en stund. Dax för kvällspromenad med hundarna
Mörka moln idag....

26 mars 2013

Nu får det faktiskt vara nog

I februari så började jag ladda för återgång till mitt arbeta. Som jag längtat och som jag bävat för denna dag. I början på februari så började lilleman gå heltid på dagis och det funkade bra tills.... 39 graders feber och stigande. Jag gav honom Alvedon och väntade på resultat.
Lilleman och jag bäddade ner oss i gästsoffan i gillestugan, där är det svalt och skönt. Feber på 40,6 och jag inser att det var dags för lite mer febernedsättande, denna gången får det bli Ipren och äntligen så börjar febern sjunka. Natten visar sej bli ganska så skaplig, värre nätter har vi genomlidigt det vill jag lova!
Ringer till sjukvården dagen efter och de tycker att eftersom lilleman har den diagnos som han har så ska vi samma eftermiddag infinna oss för kontroll. Känns som det är enda gången det finns en fördel med att ha ett barn med en cancerdiagnos ( och säkert andra diagnoser med) för vi hinner knappt sätta oss i väntrummet förräns vi tilldelas ett rum.  Det tas urinprover osv....det där kan vi ju. Vi får besked av läkaren att sänkan är låg och att vi kan åka hem och avvakta någon dag till. Övriga värden oxå strålande goda. Bra hem igen har fått nog av sjukhussängar.
Vi avvaktar och febern håller i sej. Vi får en ny tid på barnakuten, och direkt denna gång blir vi tilldelade ett rum utan att ens besöka väntrummet.... Lilleman frågar efter sin favvosköterska och både jag och inskrivningssköterskan berättar för honom att hon jobbar ju med barn som är under behandling. Men så plötsligt så öppnas dörren och in kliver hon favvosköterskan. Hon tar de sedvanliga proverna igen och ber oss vänta på doktorn. Lilleman är nöjd och får välja plåster som alltid och skiner glatt trots feber.
In kliver doktorn och oxå det vår favvo, en doktor som bara jobbar med barn under behandling men hörde att vi var där och tog sej tid att göra resten av undersökningen. Till bådas vår lycka för detta är en läkare som verkligen jobbar på rätt ställe och kan sin sak. Han vill även ta prover för influensa A och svininfluensa, ( vilket det tydligen var några barn som låg inne för) RS härjade oxå och har så gjort väldigt denna vinter. Övriga läkare på avdelningen ville inte ta några influensaprover, men vår läkare stod på sej för han visste ju vem patienten var.
Och tur var väl det för det visade sej att han hade influensa typ A alltså säsongsinfluensan. Då ville de övriga läkarna plötsligt lägga in honom på sjukhuset, men då sa vår läkare stopp. Det var så många svåra infektioner som " for" runt på barnavdelningen så han ville inte ha oss där alls. Han sa att han sett oss i sämre skick än så här så vi kunde lika gärna tillfriskna hemma. Han sa till den andra läkaren att han var övertygad om att jag skulle ta med mej lilleman och komma in om det blev värre.
Så vi åkte hem igen! Dagarna med feber och nätterna i gillestugan segade sej fram men vi höll oss iallafall hemma. Och ingen annan verkade ha blivit smittade inte ens jag som sov i samma bäddsoffa som han.

Nu sitter jag här igen en och en halv månad senare med en lika febrig lilleman och funderar på om jag ska gå och bädda upp bäddsoffan......
Men det får bli ett senare inlägg.

Med detta inlägg vill jag bara säga att tack till dessa fantastiska sköterskor och läkare som kan sin sak och tar sej tid för oss !!!!
Detta är mattes andra kelgris en väldigt speciell dam, är man norsk skogskatt så är man 

7 mars 2013

Vårkäslor

Har varit dåligt med inlägg en tid. och jag ska berätta om allt som händer i vårat liv vid ett senare tillfälle. Jag har nämligen så mycket att skriva om så jag tänker inte börja med det nu utan jag behöver försöka sova lite också även om min sömn är ett stort problem just nu.

Vackra  svenska tulpaner till min familj bara därför att de är värda det och alla tulpaner i hela världen så klart ♥

kossa i vårsol fotad hemma hos bästa svärmor :)

26 januari 2013

Dagisinskolning


Så var sonen på dagis igen då och denna vecka skulle jag lämna honom och se om han fixade att vara utan mej några timmar. och ja givetvis gjorde han det, jag hade väl egentligen inte riktigt förväntat mej något annat. Men som mamma så vill man ju innerst inne att barnen ska sakna en i allafall lite grann.
Lilleman går på en helt fantastiskt dagisavdelning med helt suverän personal och ett arbetssätt som jag gillar. De ser till att barnen utvecklas och får prova på allt. Alltså ingen dagförvaring av barnen medans föräldrarna jobbar.

Bara man håller tungan rätt i munnen så.....
Så kan man väl säga att denna inskolningen gick bättre än vad jag hade föreställt mej innan. men jag tror att vi har tjänat på att vänta in i det längsta med att börja om på dagis efter alla cellgiftsbehandlingar. Vi trodde nog att han skulle vara tröttare än vad han är.
Så kommer det som nästan alltid kommer med dagisinskolningarna, förkylning.
Jag var den som först fick känna av det. Eller så är det så att jag nu börjar slappna av och försöka blicka framåt. Har ju inte varit sjuk själv på närmare 1 år.

Jag mår sådär ( eller det gör man väl alltid men värre numera ) när lilleman säger att han har ont i halsen och när han har ont..... Det kommer nog sitta i länge den känslan.

DENNA STÄNDIGA ORO !!!


14 januari 2013

Besök på jobbet

Efter några dagar med besök för lilleman på förskolan ( jag skriver det nu men jag kommer fortsättningvis använda mej av ordet dagis. ) så var det då dax för mej att hälsa på på mitt jobb och stämma av lite.
Som jag har försökt att skjuta detta besök framför mej. Men nu insåg att nu var jag ikapp den dagen då det måste ske.
Jag har bävat och grubblat och kännt ångest och varit jättenervös.....För vadå kanske många av er undrar. Jag vet egentligen inte riktigt varför, jag har ju varit föräldraledig när jag har fått barn och så men....ändå. 
Det gick riktigt bra på jobbet. Jag träffade en helt kanonbra tjej från personalavdelningen. Och så mina fantastiska arbetskamrater i gruppen. Åh tack för att ni finns ni tog emot mej på för mej bästa tänkbara sätt. Lagom nyfikna men väldigt förstående. Tack!
Vi gjorde upp en plan på hur jag bäst kommer tillbaka till mitt arbete. Jag börjar på halvfart med stöd av vår företagshälsovård. Jag kanske behöver det stödet...och behöver jag det inte så avslutar vi det bara för att kanske ta upp det igen vid ett senare tillfälle. Jag kan komma och gå lite som det känns bra för alla i min familj ska må bra, Som personaltjejen sa " Funkar inte din familj funkar inte du, så vi förebygger hellre lite för mycket " ! Det känns ju ganska så fantastiskt att det finns företag som tänker så, trodde inte riktigt på det förräns i fredags. 
Men jag har nog ännu inte riktigt fattat att snart är det dax att lämna lilleman på dagis och själv återgå till mitt arbete. Jag ska försöka skynda långsamt :) Även om jag helst vill ha full fart i tillvaron. 
Så som allt annat detta kommer antagligen att lösa sej även detta ! 

Lägger in en gammal bild och längtar efter dessa godsaker !!!